Termen religionsmöten är väl vald och beskriver den dialog som vanliga församlingsmedlemmar utan större teologiska kunskaper kan bedriva. En växelverkan som kan ske mellan samfund och enskilda medlemmar, vare sig det är i vardagen eller i media. Ibland ser man kanske på religionsdialog som något religionssamfundens ledare agnar sig åt på en hög nivå som inte berör de enskilda medlemmarnas vardag på något mera omfattande sätt.  

På ett par ställen i dokumentet kanske jag ändå hade förväntat mig en lite annorlunda betoning, eller en lite större förklaring. Betoningen gäller hur kristendomen förhåller sig till syskonreligionerna judendom och islam. Det som jag skulle ha önskat en mera utvidgad förklaring om är den islamska texttraditionen. Detta kommer jag nu i denna artikel att kommentera.

De abrahamitiska religionerna

Redan i det första stycket finns rubriken ”Bibliska grunder för äkta dialog”. Det går inte många meningar för man kommer fram till det exklusiva och kanske exkluderande uttalandet av Jesus om att han är den enda vägen till Gud. Det är visserligen ett teologiskt faktum om man läser Nya Testamentet, men det är absolut inte den bästa grunden för en äkta dialog, snarare ett uttryck som begränsar dialogen och stänger ner alla försök till öppna upp för nya insikter.  

Hellre kunde man ha börjat i Gamla Testamentet och titta på vår stamfader Abraham, som finns i all tre abrahamitiska religioners historia och bakgrund. Visserligen uppfattar man Abraham på olika sätt och detaljerna kring hans liv varierar, men han är gemensam för judar, kristna och muslimer. Staden Hebron i dagens Israel, som kallas Abrahams stad, är en viktig stad för både judar och muslimer. Abraham och Sara får en son som heter Isak, men Abraham har också en annan son med tjänstekvinnan Hagar. Han heter Ismael. Enligt vår Bibel skall båda sönerna vara välsignade och ge upphov till stora folk.

Det är Isak som Abraham tänker offra till Gud. Så är det enligt vår tradition. Varför han skall göra det, på vems uppdrag och vad som sedan händer skiljer sig i de olika religionerna. Enligt den muslimska traditionen är det Ismael som skall offras, inte Isak. I Koranen nämns inget namn på vem som skall offras. Trots dessa olikheter framgår ändå att Abraham planerar att offra sin son till Gud, men att Gud bryter in och förhindrar det hela och erbjuder ett alternativt offer. Abrahams exempel blir i vår kristna tradition en förebild för det offer som Jesus sedan blir. Abraham är vår stamfader och viktig i alla tre traditioner och religioner. Det är naturligt att börja där om vi skall söka Bibliska grunder för en äkta dialog.

Det var också Abraham som påven vid sitt senaste utlandsbesök i Irak tog fasta på när han besökte den historiska staden Ur, dagens Erbil, som räknas som den stad därifrån Abraham ursprungligen kom.  

Den Islamska texttraditionen

I kapitlet om islam talas om skrifttraditionen som Koranen och profetens Muhammeds sunna. Sunna är berättelser om profetens liv och uttalanden. I kapitlet om Scriptual reasoning talas om att en muslim till mötet med judar och kristna kan hämta med sig texter från Koranen eller en hadith-text. Då blir man kanske lite förvirrad och undrar vad är dessa hadither, är de en annorlunda texttradition eller vad är det frågan om?

Det finns en svensk nätsida som är över boken Sahih Al-Bukhari, som berättar att profetens Sunna också kan benämnas som hadith. Profetens sunna och hadith-texter är alltså samma sak. Författaren till hadith-samlingen är imamen Al-Bukhari och föddes i staden Bukhari i Uzbekistan. Han reste mycket omkring och samlade in hadither, totalt omkring 300 000. Det största jobbet gick åt till att skilja falska från äkta hadither och hans samling räknas som en av de bästa och mest tillförlitliga. Bukhari hadith-samlingen används inom sunnitraditionen. Bukhari dateras till år 846 enligt vår tideräkning, vilket gör att det är den tidigaste hadith-samlingen. Tidsskillnaden från Muhammeds död år 632 är över 200 år tills dessa att Bukhari hadith-samling sammanställdes.

Det är haditherna som gör islam besvärligt att studera, jämföra och uttala sig om. Skulle man bara jämföra Bibeln och Koranen skulle det vara ganska lätt att diskutera. Dessutom finns det skillnader i hadith-traditionerna. Det att alla kan uttala sig om religion är ett reformatoriskt arv. Inom islam hör teologin till prästerskapet. Man måste ha studerat islam för att kunna uttala sig om religionen.

Till islams texttradition hör haditherna. Det finns totalt nio olika hadith-samlingar. Muslimerna delas in i två stora grenar: sunni och shia. Inom sunnitraditionen finns sex olika hadith-samlingar. Inom Shia finns tre hadith-samlingar som man använder sig av.  

Det avgörande är också att kunna skilja mellan olika hadith-verser. Enligt Shia traditionen är ingen hadithsamling 100% tillförlitlig och haditherna måste kontrolleras med hjälp av Koranen och ledande islamska principer. Det finns både sanna och falska hadither. En hadith kan klassas som trovärdig, känd och bra, med sedan finns det också lägre klasser att välja när det gäller hadithers trovärdighet. De kan klassas som sammankopplade, avbrutna, med luckor eller ogillade. En falsk hadith behöver dock inte slängas eftersom det inte till 100% går att bevisa att den är falsk.  

Bland haditherna finns en del problematiska uttalanden. Det finns antisemitiska hadither. Det är en hadith som säger att en man inte kan hälsa på en kvinna, via en handskakning. Det också i haditherna som uppmaningarna till manlig och kvinnlig omskärelse finns, de påbuden finns inte i Koranen. Det finns muslimer som säger att bara de hadither som är i överenstämmelse med Koranen borde ses som äkta hadither. Det sättet att se på haditherana skulle minska på det problematiska material som finns i vissa av dem.

Källor:

• Christer Hedin (2004) Abrahams barn. Vad skiljer och förenar judendom, kristendom och islam? Kristiansstand: Dialogos förlag.
• Göran Wiking (2004) Breaking the Pot. Contextual Responses to Survival Issues in Malaysian Churches. Lund: Studio Missionalia Svecana CXVI

Webbsidor:

• saihalbukhari.se
• Wikipedia

Artikkeli Kommentar till Riktlinjer för religionsmöten julkaistiin ensimmäisen kerran Lehteri.